Eftervården 28/6

Det VAR tungt på eftervården igår.  Men jag ville INTE sitta där o grina när U sitter där bredvid. Jag har blivit så himla känslig nuförtiden. Är jag ledsen så bara kommer tårarna oavsett vad jag gör. Kunde ändå hålla mej ganska bra genom att tänka på annat.

Han frågade om han fick en kram. Det kändes bra att få säga nej. Det gör bara mer ont då. Och det kändes bra att få sätta gränser för mej själv. C frågade varför jag var så tyst (fast hon VET ju vad jag går igenom! Varför fråga ens?). Jag sa att jag hellre lyssnade idag och att det kändes lite jobbigt idag. Jamenar alla i gruppen VET ju vad vi har gått igenom!!! Kände mig som ett offer. Det gillar jag INTE. Efteråt hoppade jag snabbt in i bilen och stack därifrån innan han kom ut på trappen. Orkade inte säga hejdå.

Som vanligt delade han om sin (j:vla) morsa! Att han inte kan sätta gränser och säga nej. Att hon ringer ständigt och ber om än det ena än det andra. Det känns SÅ BITTERT. Att han sågar MEJ för att han inte kan säga NEJ TILL HENNE! Brädad av hans morsa! Så känns det!

Han ska upp till sin sponsor ikväll och göra sitt 5:e steg. (På tiden!!!) Också på tiden att jag inser att JAG INTE KAN FÖRÄNDRA HONOM! Tänk om jag kunde få in det i min skalle!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback