Fas 6 - Det slutliga sönderfallet

Det började bli tungt att komma till jobbet om morgnarna. Jag var rädd för att stinka alkohol. Jag tuggade ständigt på halstabletter eller tuggummi för att det inte skulle stinka gammalt vin om mig.

Ibland när jag gick på toa, tyckte jag att det bara luktade vin om mej. Och det var ju inte så konstigt. Jag åt ju inte längre särskilt mycket. Jag bara drack. Alkoholen räckte längre, gav mer effekt om jag hoppade över maten. Och det var vad jag gjorde. Hela jag måste ha varit som inlagd i vin.

På vägen till jobbet, var jag ju oftast bakfull. Men jag mådde sällan illa. Jag hade bara en tung avstängdhetskänsla i mig. Hjärnan höll äntligen tyst och jag kunde faktiskt vara "här o nu" när jag var riktigt bakis. Hjärnan fungerade liksom inte då. Så jag trivdes ganska bra när jag var bakfull.

Det var värre på väg hem från jobbet. Då kunde min hjärna dra iväg desto mer. Fördömanden, skuld och skamkänslor, rena rama juridiska utlägg som konstant fördömde mig och förminskade mig. Det var olidligt! Då gällde det att komma hem snabbt, och få i mig det första glaset för att få tyst i skallen.

En dag höll jag på att åka fast för rattfylla. Då svor jag på att söka hjälp. Tyvärr var detta första dagen på semestern, så bara ett par dagar senare så hade jag förträngt hela incidenten, och fortsatte dricka som förrut.

Jag klarade mig enbart för att polisens utrustning krånglade. Jag hade druckit vin hemma innan vi for, och jag satt med en burk starköl i handen när polisen vinkade in mig. Jag hade barnen i bilen och bilen var semesterlastad. Vi var på väg ut till segelbåten. I klänning och uppsatt hår vinglade jag ur bilen. Jag svor på att nu fick det vara slut på det här. 

Eftersom polisen inte lyckades få sin testutrustning att fungera, så körde de mig och barnen tillbaka till bilen och jag fick bilnyckeln i handen och kunde fortsätta köra, full som jag var! Om de bara hade vetat.....

Det var många hemska konsekvenser som inträffade under den här perioden. Jag svor ofta på att bättra mig, men jag visste inte då, att det var en sjukdom jag led av. Jag trodde bara att jag hade dålig karaktär och saknade självdiciplin. Mot slutet trodde jag faktiskt att jag höll på att bli tokig, ja vansinnig helt enkelt. Att jag skulle hamna på psyket förr eller senare.

Den konsekvens som till sist fick mig att lyfta telefonluren och be om hjälp, inträffade sensommaren 2005. Jag hade i min roll som chef, bokat in en hel aktivitetsdag tillsammans med min grupp. Vi skulle ha diverse aktiviteter under dagen, alla ackompanierade med alkohol. När kvällen kom, var jag naturligtvis rejält onykter. Många hade redan bestämt sig för att avsluta kvällen, men som vanligt var jag alltid den som sist hängde kvar. Det blev efterfest, och jag blev den enda kvinnan i gruppen som hängde med. 
Jag har mycket vaga minnen av det som hände, men jag vet att jag hamnade i säng med en av de absolut yngsta i min personalgrupp. Det var så olidligt skuld- och skamfyllt det som sedan hände. Att jag i min roll som chef hamnar i säng med en 25-åring!! Sjukt!

Jag trodde att jag bokstavligen skulle försvinna genom golvet när jag nästa arbetsdag skulle möta dessa människor på min arbetsplats. Bara det faktum att jag INTE VISSTE exakt vad som hade hänt den natten och vilka rykten som gick i personalgruppen var fruktansvärt.

Direkt på måndag morgon tog jag telefonluren och slog numret till företagshälsovården. Jag bad om att få boka en tid med alkoholterapeuten Mr P.


Kommentarer
Postat av: Ankan

Tufft att läsa och naturligtvis ännu tuffare att skriva. Du är en kämpe! Fortsätt kämpa och tyck om dig själv. Ta hand om dig! Kram

Postat av: Lillamej

Tusen TACK! Idag när allt känns tungt, så värmer all din omtanke extra mycket...

2007-07-14 @ 16:12:57
Postat av: Dr

Vad stark du är som berättar om allt det här och vilken självinsikt du fått. Att hamna i säng med fel någon kan väl hända även om man inte är alkoholist men gud vilken tur att ingen olycka hände när du körde onykter.

2007-07-16 @ 11:11:11
URL: http://skargardsdoktorn.blogg.se
Postat av: Kenza

När jag läser om hur du har blivit fri från alkoholismen och hur du har fixat till ditt liv igen så börjar jag gråta. Jag önskar att min pappa kunde göra det, men han verkar inte ens vilja. Han verkar inte bry sig. Han verkar inte förstå att han har problem. Min pappa är sämre än vad du var. Han gör illa oss så otroligt mycket. Inte fysiskt, men mentalt. Varenda kväll är han full, varenda kväll. Polisen tog fast honom när han körde full & han blev av med körkortet. De grejer han har gjort går inte ens att beskriva. En gång tog han med min stackars lillebror och badade klockan 6 på morgonen, han var full och hade inte sovit något. Min storasyster har flyttat hemifrån men jag och min lillebror bor kvar. Mina föräldrar är skilda men pappa tvingar in sig här hos oss fast vi inte vill det. Jag och min lillebror brukar sitta i min säng och gråta de nätter han får sina utbrott. Det är hemskt. Vet inte varför jag skriver till dig men det känns på något sätt skönt att få berätta för någon som har haft samma problem som min pappa har. Nej gud jag vet inte varför jag skrev. Känner mig dum nu.
Skulle uppskatta om du tog bort de här när du läst det.
Kramar

2007-08-10 @ 01:19:49
URL: http://KENZAAS.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback