Jag vill leva nykter!

Året som glittrande, minglande guide var över. Nu skulle min stjärna dala och jag skulle ramla ner i verkligheten igen. Så gick mina tankar när mitt vikariat höll på att ta slut. Inte hade jag haft kraft och ork att söka annat jobb heller med min minst sagt alkoholrusiga tillvaro.

Men turen var fortfarande med mig. En av fabrikscheferna erbjöd mig ett heltidsarbete som första linjens chef på en tillverkande avdelning i produktionen. Jag skulle bli chef! Över 25 personer dessutom. Jag var överförtjust och kunde inte i det läget inse vilket tungt ansvar det skulle komma att bli.

Det blev en tuff tid för mig. Bara att gå upp till heltid igen tog musten ur mig. Jag kunde ju inte dricka som jag ville på kvällarna! Nu blev rutinen den att jag endast tog ett par glas vin när jag kom hem från jobbet. (Om jag inte skulle träna först). Sen tog jag det ganska lugnt tills dess att jag hade nattat barnen. Sen kunde jag som vanligt dricka tills jag slocknade.
Jag hade börjat bli tvungen att dricka tills jag slocknade. Med det enorma surret i min skalle av alla tankar, all oro, för jobbet och framtiden, kunde jag inte somna annars. Oftast vaknade jag vid 3-4 tiden på morgonen ändå, när alkoholen började gå ur kroppen, och kunde inte somna om. Min hjärna plågade mig verkligen.

Det blev tufft på jobbet. Allt ansvar för min personal. Jag som inte ens kunde ta ansvar för mej själv. Det fanns problem i gruppen också. Urgammalt groll som måste tas tag i och redas upp. Ofta kom de in till mig och satt och grät och jag fick försöka trösta,lyssna och hjälpa till så gott jag kunde. En av kvinnorna hade dessutom alkoholproblem. Hur f:n skulle JAG kunna handskas med det, som själv satt med problemet???

Men det var en mycket solidarisk grupp, med mycket kärlek också. De såg mig verkligen som ett stöd och en hjälp. Ibland kunde jag tänka att de litade mer på mig, än vad jag själv gjorde!

Under det första året som chef fick jag bl. a. gå en utbildning i alkoholfrågor. Det handlade om hur man kunde upptäcka och ta hand om personal med alkoholproblem. Jag satt där, full av förnekelse, och tänkte på den stackars arma kvinnan i  min personal som hade sådana problem. Att jag själv satt i samma båt, kunde jag absolut inte ta till mig.
Men omedvetet så la jag hans namn på minnet. Han, som senare kom att rädda mitt liv, och höll i utbildningen den här dagen för fem år sedan. Han som kom att bli min stora förebild och livräddare, Mr P.

Under dessa år tränade jag fortfarande flera dagar i veckan. Skidor på vintern och löpning på sommaren. Jag tänkte att ingen liksom kunde misstänka mig för att vara alkoholist om jag sprang Stockholm Marathon och åkte Vasa loppet varje år. Jag orienterade också för vår lokala klubb en gång i veckan. De dagar som jag tränade, så drack jag inget förrän jag kom tillbaka från träningspasset. Men då var det bråttom. Jag hällde upp ett glas redan innan jag hoppade i duschen. När jag var ute på orienteringstävlingar, så hade jag alltid en sportdrycksflaska med vatten, som jag kunde dricka före start, samt en sportdrycksflaska med vin, som jag drack när jag hade kommit i mål.

I min förnekelse kunde jag aldrig förstå att jag aldrig lyckades förbättra mina resultat. Otaliga gånger beklagade jag mig för min omgivning att det var så orättvist. Jag som tränade så mycket, att jag inte fick bättre resultattider.

Kroppen började till sist bli trött. Trött av för lite sömn, för mycket oro, och framförallt att konstant vara upptagen med att bryta ner alkohol. Konsekvenserna började också komma. Jag höll på att åka fast för rattfylla. Jag svor på att skärpa mig efter det. Men pga av att alkohlism är en sjukdom som jag inte ensam kunde hantera, så tog det inte mer än ett par dagar så började jag dricka igen.

På fester började jag spåra ur. Fick jobbiga black-outer där jag bl. annat en gång skulle cykla hem med barnen. Jag skulle skjutsa hem min lilla Prinsessa men har inget som helst minne av hur vi kom hem.
En midsommar skulle jag bära hem henne på ryggen på kvällen. Jag föll omkull med henne i skogen. Det kunde ju ha gått hur illa som helst!
Flera otrohetsaffärer inträffade också under den här tiden. Jag bara råkade hamna i "fel" situationer. Men jag var så hungrig efter bekräftelse och närhet att jag inte kunde / orkade säga nej.

När jag körde bil onykter, så höll jag en gång på att krocka. Det var rena turen att bara backspeglarna slog i en mötande bil. För att inte tala om de otaliga gånger jag har skjutsat både mina och andras barn till och från träningar i alkoholrus. Det gör ont att tänka på allt detta.

Jag började bli rejält trött på livet vid det här laget. Jag var så ensam. Mr Stoneface är ingen direkt samtalspartner och det har han aldrig varit. Några få vänner hade jag, men ingen som jag kunde anförtro mig åt. I min alkoholism och ångest var jag ENSAM! Jag började fundera på att göra slut på alltihopa. Jag var så trött och less. Utåt sett log jag alltid och höll upp mina fasader, men inuti var jag så trött på alltihopa. Jag lekte med tanken på att gasa upp bilen i 200 knyck och bara slå till ratten och få ett slut på allt.