Jag vill leva nykter!

Jag tänkte fortsätta minnas tillbaka lite om min historia. Det är nyttigt för mig att gå igenom detta, minnas och förhoppningsvis lära mig något om mig själv.

Där var jag alltså. Arbetsnarkoman, träningsdjunkie, småbarnsmamma och det började bli tungt att leva upp till mina förväntningar och ideal. Jag trodde att jag skulle vara lycklig nu. Varför kunde jag inte vara det? Jag hade ett fint hus, en snygg karl, två underbara barn, segelbåt, eget företag, ett välbetalt jobb, såg bra ut och var vältränad. VAD VAR DET SOM FATTADES?

Jag behövde verkligen alkoholen. För att orka hålla allt detta uppe. Alla beslut fattades av mig, det kändes som om jag bar allt ansvar för vår familj ensam nu. Mr Stoneface kunde inte/kan fortfarande inte, fatta några beslut. Egna åsikter har han inte heller. Oavsett vad jag föreslog så var allting bara bra för hans del. Problemet var JAG.
Men det förstod jag inte då. Jag projicerade gärna ut min ångest på honom under den här tiden. Om bara HAN var annorlunda, skulle ju allt vara bra, trodde jag då.

Som stöd, straff och belöning, så drack jag. Det var skönt att komma in smålullig till jobbet. Jag hade ofta ett par öl eller cider i bilen som väntade. På hemvägen satt jag i bilen och drack. För att fly undan, koppla av. Det kändes som om jag hade rätt till det så tufft som jag hade det. På helgerna spårade det ur. Drack oftare och mer, gärna direkt på förmiddagen. Mitt mål var att vara konstant lullig över dygnet helst utan att spåra ur. Vilket tyvär började hända då och då.

Mr Stoneface, stackaren, försökte i sitt medberoende, att hänga med i mitt tempo. Han försökte dricka lika snabbt och mycket som jag. Jag såg ju att det inte gick. Jag har ju det genetiska anlaget att klara av det. Han pallade inte med helt enkelt. Jag kom ju upp till jobbet ändå på mornarna, men jag såg hur tungt han hade det. Så jag började gömma sprit hemma. För hans egen skull, urskuldade jag mig. I mitt klädskåp hade jag en vindunk, och en i tvättstugan.

Jag hade också alltid några helrör gömda. För vi drack plattvis med folköl, han och jag. Men jag spetsade mina folköl med brännvin, så fort han var utom synhåll.

Någonstans inuti visste jag att allt inte var okej med mig. Men eftersom allt det andra, materialistiska i livet, inte hade givit mig någon lycka, så var detta enda sättet jag KUNDE få uppleva lite sinnesro och något som liknade lycka. Jag HITTADE INGET ANNAT SÄTT! Jag satt fast!

Efter några år insåg jag att jag inte mådde särskilt bra. En väninna som jag tränade med hade precis gått in i väggen, och hon föreslog att jag kanske var överarbetad. Jag sög åt mig direkt. Jag höll nog bara på att bränna ut mig! Så jag sa upp mig ett halvår senare. Sålde min del av firman och gick ut i en för mig okänd värld som arbetssökande. Jag var övertygad om att jag var utbränd. Jag hade ett sådant förnekande så jag såg INGEN som helst koppling till mitt drickande i detta läge.

Efter ett antal månader i vila ( och mera alkohol) fick jag ett halvtidsvikariat som guide på ett större företag. Den ordinarie guiden var barnledig ett år. Åh va bra, tänkte jag. Då kan jag åtminstone betala räkningarna medan jag söker annat jobb under tiden.

Arbetet som guide passade mig som handen i handsken! Många utländska besöksgrupper med fina luncher i herrgårdsmiljö. Jag fick vara medelpunkten, ofta enda kvinnan, och mingla runt i höga klackar och vackra kläder. Som tack, hade många besöksgrupper med sig vin eller sprit i gåva till mig. De visste ju hur alkoholpolitiken fungerade i Sverige. Jag hade sprit och vin både på kontoret och hemma så det räckte. Under den här tiden mådde jag faktiskt ganska bra med min alkoholism. Jag tänkte att det var nog utbrändhet jag hade lidit av och inget annat. Nu skulle nog allting ordna upp sig.