pms eller?
Rent objektivt så har helgen varit ganska mysig. Tonårsgrabben har varit borta på orienteringsläger hela helgen så jag och U, prinsessan och en kompis till henne, var på äventyrsbadet hela lördagen.
Under söndagen pysslade vi lite hemma hos mig.
Men det är det som händer inuti mig som skapar problem (för mig).
Jag upplever det som ett stort problem att U och jag inte kan tala om någonting som rör oss, framtiden och våra känslor. Så fort jag försöker tala om något sådant som känns i mig, så byter han samtalsämne.
Han vill helst bara stoppa huvudet i sanden och tala om andra människor än oss, sånt som han har hört eller läst i TV eller tidningen eller häftiga grejjer som andra har berättat... (Han berättade dessutom på söndagkväll att han tyckte att detta var en av de mest UNDERBARA helger som vi har haft! JAG kände bara att det var typ 1000 mil mellan oss...Märkligt va olika människor kan uppfatta läget....)
Jag tog upp frågan på söndag morgon. Om han hade funderat på idéen att titta efter gemensamt boende, eller om jag ska göra detta ensam. (Jag borde snarast möjligt försöka hitta ett billigare boende för min ekonomi ser inte så bra ut just nu....) Jamenar han har ju fått 2 veckor på sig att fundera så NÅGOT borde han ju ha kommit fram till.
Men han var dödstyst. Han sa bara INGENTING.
Till sist var jag tvungen att bryta tystnaden, så jag sa;
"Jamen då vet jag. Då ska jag genast börja leta efter något eget,"
Sedan har vi inte berört oss eller vår relation ÖVER HUVUD TAGET!
Så nu är jag fruktansvärt osäker på vår relation. Vad är det egentligen han är ute efter då?
Och vad är JAG ute efter?
Jag vill leva med U i resten av mitt liv. Men just ni känns det som om vänskap är det enda han har att erbjuda. Ytlig vänskap. Så nu måsta jag fundera på om detta räcker för mig, eller om jag mår bättre av att dra mig ur och vänta på en man som verkligen VILL HA MIG!
Usch va jobbigt allt ska vara (sådär en gång i månaden....;.)
Usch vad jobbigt det låter. Skynda långsamt! Måste det vara antingen eller? Måste ni bo ihop för att vara ihop? Är det inte OK att vara särbos?? Kram och hoppas det känns bättre i morgon!
Jootack Ankan!
Visst skulle det räcka bra att vara särbo. Mycket bra till och med! Bara jag slapp det den här ytliga samvaron. Det är inte kvantitet jag är ute efter utan kvalitet liksom...
Kramis!
Åh, vad jag känner igen känslan! att vilja mer än det ytliga snacket om vännerna och hur de klarar sig. Försöker själv brottas i samma division. Vill bara skrika rakt ut: Men jag då? Är VI viktiga...Men det når som inte fram. För tänk om nån tar återfall? I vänkretsen...Själv ska jag ha en stabil nykterhet och förväntas klara sånt här...jag blir bara så less..
mmm Välkommen hit!
Varför ska män vara så rädda för att prata om det som VERKLIGEN känns?
Jamenar det försvinner ju inte bara för att man vägrar ta itu med det?
Kram!
Oj... jobbigt... Jag läser ju ifatt nu uppifrån och ner så jag gissar att dina tankar inte bara kommer ur din pms.