Utbildningsstart!
Det är så spännande just nu i mitt liv. Just som jag stolt kan packa ner all körkortsteori och MC-böcker, så ska jag börja en ny kurs....
Jag är bara så glad över att jag klarade MC-teorin, så att jag nu kan fokusera helt på den här kursen. Jag åker nu halv tolv, och kommer hem på tisdag eftermiddag. Det är så spännande, och jag är så förväntansfull så det är inte klokt!
Det är kursen i Addiktologi som jag pratar om. En distanskurs i 12-stegs metodik på 3 terminer som mitt underbara företag sponsrar mig i. Jag ska jobba heltid parallellt, men det är bara 2 långhelger per termin och sedan grupparbeten och inlämningsuppgifter resten.
U är orolig. För att kursen ska ta all min tid. Men han har inte förstått att jag menar allvar med honom. Jag älskar honom faktiskt.
Vi hade ett allvarligt snack igår. Vi håller på att lägga golv hemma hos mig i mitt rum. Och igår efter lunch blev vi kvar i köket efter det att prinsessan åkt på kalas och tonårssonen dragit iväg.
Jag får fortfarande den där känslan ibland att U skulle kunna nöja sig med att vi bara ses en kväll/natt i veckan och vara nöjd med det i åratal. Allt han säger/gör tyder ju på det (i min hjärna i alla fall...).
Han tycker att saker o ting mellan oss har rullat på för fort (det får jag höra i efterhand, han har inte ens FÖRSÖKT att bromsa vårt umgänge...).
Han tycker att vi sågs för mycket förra helgen ( han sa inget DÅ...)
Men han SÄGER att han vill att vi ska bo ihop, men att han fortfarande är livrädd för ett sådant beslut.
Jag då?
Vad känner jag? Joo det har gått ganska fort, nu sedan vi blev tillsammans igen, det har det. Men å andra sidan så "kände" vi ju varandra redan sedan förrut så det är ju förklarligt. Dessutom vet jag ju vad som händer med mig / i mig, när jag har honom i närheten. Han är svår att stå emot liksom.... ;-)
Men jag VILL kunna prata om att flytta ihop! Jag är så TRÖTT på att tysta ner ämnet och bara förtiga det, precis som om det då skulle försvinna. Det gör det inte. Min längtan kommer att finnas kvar. Jag vill ha mer.
En liten del av mig säger "vad var det jag sa...."
Att jag redan visste att han inte kommer att vilja ha mer. Någonsin. Att jag bara har mörkat fakta för mig själv som jag vetat hela tiden. Bara för att hoppet är det sista som dör....
Men vi lyckades i alla fall avsluta diskussionen på ett bra sätt. (Det fungerar bättre än förr i alla fall.) Vi var överens om att prata om våra rädslor, önskningar, förväntningar med varandra. För att förhindra att vi bygger murar av tystnad mellan varandra....
Nä nu är det hopp i duschen!
Vi hörs igen på tisdag!
Jag är bara så glad över att jag klarade MC-teorin, så att jag nu kan fokusera helt på den här kursen. Jag åker nu halv tolv, och kommer hem på tisdag eftermiddag. Det är så spännande, och jag är så förväntansfull så det är inte klokt!
Det är kursen i Addiktologi som jag pratar om. En distanskurs i 12-stegs metodik på 3 terminer som mitt underbara företag sponsrar mig i. Jag ska jobba heltid parallellt, men det är bara 2 långhelger per termin och sedan grupparbeten och inlämningsuppgifter resten.
U är orolig. För att kursen ska ta all min tid. Men han har inte förstått att jag menar allvar med honom. Jag älskar honom faktiskt.
Vi hade ett allvarligt snack igår. Vi håller på att lägga golv hemma hos mig i mitt rum. Och igår efter lunch blev vi kvar i köket efter det att prinsessan åkt på kalas och tonårssonen dragit iväg.
Jag får fortfarande den där känslan ibland att U skulle kunna nöja sig med att vi bara ses en kväll/natt i veckan och vara nöjd med det i åratal. Allt han säger/gör tyder ju på det (i min hjärna i alla fall...).
Han tycker att saker o ting mellan oss har rullat på för fort (det får jag höra i efterhand, han har inte ens FÖRSÖKT att bromsa vårt umgänge...).
Han tycker att vi sågs för mycket förra helgen ( han sa inget DÅ...)
Men han SÄGER att han vill att vi ska bo ihop, men att han fortfarande är livrädd för ett sådant beslut.
Jag då?
Vad känner jag? Joo det har gått ganska fort, nu sedan vi blev tillsammans igen, det har det. Men å andra sidan så "kände" vi ju varandra redan sedan förrut så det är ju förklarligt. Dessutom vet jag ju vad som händer med mig / i mig, när jag har honom i närheten. Han är svår att stå emot liksom.... ;-)
Men jag VILL kunna prata om att flytta ihop! Jag är så TRÖTT på att tysta ner ämnet och bara förtiga det, precis som om det då skulle försvinna. Det gör det inte. Min längtan kommer att finnas kvar. Jag vill ha mer.
En liten del av mig säger "vad var det jag sa...."
Att jag redan visste att han inte kommer att vilja ha mer. Någonsin. Att jag bara har mörkat fakta för mig själv som jag vetat hela tiden. Bara för att hoppet är det sista som dör....
Men vi lyckades i alla fall avsluta diskussionen på ett bra sätt. (Det fungerar bättre än förr i alla fall.) Vi var överens om att prata om våra rädslor, önskningar, förväntningar med varandra. För att förhindra att vi bygger murar av tystnad mellan varandra....
Nä nu är det hopp i duschen!
Vi hörs igen på tisdag!
Kommentarer
Trackback