Hur såg det egentligen ut? Fas 1 -Uppsalatiden

Tänkte jag skulle skriva lite mer om hur det egentligen såg ut. Då. På den tiden när alkoholen var min drivkraft. Fast då visste jag ju inte att det var alkoholist jag var. Bara att mitt liv var i konstant kaos och fullt med rädslor, ångest och panik.

I min barndom minns jag inget om alkohol. Det fanns inte i min hemmamiljö, inte vad jag minns i alla fall.


Jag visste inte att jag hade det i arv. Min alkoholism. Att min far, som dog när jag var fem år, och även två av hans bröder var alkoholister. Alla tre är döda nu. I denna sjukdom. Men det visste jag inte när jag som ung student kom till Uppsala för att studera ekonomi.

Det var helt underbart galna år. Mina år i Uppsala. Jag var bra på att dricka. Duktig t.om. Upptäckte att jag tålde mycket, sällan hade någon baksmälla och till och med mådde bättre av en återställare. Jag var aktiv. Ordförande i finska studentföreningen krävde att jag skulle visa vad jag tålde. Aktiv i ekonomföreningen. Många fylleresor till andra studentstäder. Många pallade inte drickandet tre dagar på raken. Men det gjorde jag. Kunde vara rolig och dra igång andra direkt på morgonen. Jag ville aldrig vara stilla utan for omkring som en galning. Visst var killar intressanta, men jag hade inte tid med något förhållande. Jag tyckte att killar bara försökte hindra mig, binda upp mig. I stället bollade jag gärna med ett par tre stycken killar på en och samma gång. Gillade nog bekräftelsen mer än vad jag var intresserad av kärleken.

På den tiden var det tufft att komma direkt från en efterfest till föreläsningssalen. Bara jag fick kaffe och en cigg så överlevde jag. (Rökte på den tiden). Det är ett under att jag klarade mina tentor. Men det gjorde jag. Ganska väl t.om. Min allra bästa väninna, Fröken Downunder, var likadan. Hennes mamma var alkoholist. Men det visste vi inte heller på den tiden. Vi var oskilljaktiga. Vi fann varandra redan första dagen i Uppsala, och sedan dess har vi följts åt. I vått och torrt.

Jag minns en kille. Han var perfekt. Jag kallade honom för Upplands-Jonas. Jag visste oftast inte vad killarna hette i efternamn och jag var nog inte intresserad heller. Men Upplands-Jonas kommer jag ihåg. Han var barmästare för Upplands nation. Hade nyckel till hela deras spritförråd. Gissa om jag var intresserad! Ett antal gånger låste vi in oss där, han och jag. Jag fick sprit och han fick.... Ja så var det. Ett ärligt utbyte tyckte jag på den tiden.

Ja det var galna tider på många sätt.....


Kommentarer
Postat av: Petra

Vad du är modig som skriver om detta! Det är viktiga rader, och som studerande ser jag nog medstuderanden med begynnande alkoholproblem alltför ofta.

Postat av: Lillamej

Jag tror på att försöka bli stark i mina svagheter. Att stå för min historia är ett steg i den riktningen. Kanske kan det också hjälpa andra i samma sits?
Tack iaf.

2007-06-27 @ 07:50:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback