25:e juni- Måndag och regn!

Käraste blogg, jag har så mycket att berätta så jag vet inte var jag ska börja! Midsommarafton var så där mysig med bara mej själv och mina barn omkring mig. Jag tog en lång promenad på morgonen och plockade en jättebukett med sommarblommor som jag ställde på köksbordet. Jag duschade och gjorde mig fin i sommarklänning. Sen dukade vi fint med vita duken och tända ljus. Sill, gravad lax, ägghalvor, köttbullar och färskpotatis och allt som hör till. Min son frågade varför vi inte hade några gäster och det satte mig lite på prov... Jag sa att jag faktiskt hade frågat några stycken men alla hade andra planer helt enkelt.
Men jag förstår honom. Förr var det stora vräkiga fester med massa sprit kring midsommar. Och nu är det firande i den lilla skalan så det är klart att han märker skillnaden.
Efter lunchen gick vi ner till vårat lilla folkets park. Där var det traditionellt midsommarfirande med dans och glass till alla barn, tipspromenad och lotterier. Alla  i vår lilla by var där. Men det kändes inte läskigt utan bara trevligt när gamla bekanta kom fram och pratade. Förr hade jag varit nervös inför sådana här sammankomster om jag hade varit nykter. Men nu kändes det tryggt, jag har ju min högre makt med mig! Där fanns folk ifrån vår lokala orienteringsförening som sa att de hade saknat mig! Jag ska nog börja orientera igen efter sommaren. Jag har också saknat det! När jag träffade U så gav jag liksom upp alla mina egna intressen så det är nog dags att ta upp dessa igen känner jag!

På midsommardagen kom min mamma på besök. För länge sedan hade jag bett henne komma för att U och jag hade planerat att gå på midsommardans (innan han dumpade mig). Sen var ju det inte aktuellt, men nu så blev jag i alla fall sugen på att dansa. Men om jag skulle åka dit ensam och inte meddela U, så skulle han säkert blivit sur på att jag hade gått utan att säga något. Så jag ringde och sa helt kort att jag tänkte gå. Du får göra som du vill, sa jag. Men han skulle också komma, sa han.

Usch va nervöst det var. Jag hade ju inte sett människan på över 30 dagar! (Jag har faktiskt plockat ner listan där jag bockar för varje dag som gått utan U, från min sovrumsvägg! Jag räknar inte längre!!!)
I bilen på väg till dansen bad jag till min högre makt om att slippa grubbla, utan se till att jag bara hade kul och trevligt och fick dansa. Och det fick jag! Jag ville inte bara dansa med U så jag sa det till honom att jag faktiskt tänkte bjuda upp andra också. Han vågade inte sa han, men efter att ha stått vid sidan ett tag så tog han ju mod till sig och bjöd upp han med. Jag hade skit-kul! Några av de jag dansade med var verkligen duktiga. jag hade flyt och kunde koppla bort U och bara ha det trevligt. Skööönt.

Dessutom var det så nyttigt att få träffa honom. I princip bland det första han började prata om när vi träffades var hans mamma!!! Fy fan va avtändande det är! Sitter han fortfarande i knät på sin mamma? Jag som trodde han skulle hem o "bränna alla broar" som han hade uttryckt sig för en månad sedan? Den enda bro han brände, var den till mig tydligen! Bittert! Men nyttigt för mig att se att delar av mitt förnekande börjar falla och jag börjar att se honom för den han verkligen är. Det känns som om jag sörjer drömmen om oss tillsammans mer, än jag sörjer den han verkligen är... Usch vad sjuk jag är!

Det var faktiskt bara när vi skildes åt på parkeringen som det stack till lite i hjärtat. Vi gav varandra en snabb kram och sedan hoppade jag in i bilen och for utan att våga titta tillbaka. Men redan under hemvägen kändes det bättre. Min Gud hade varit med mig och jag hade varit trygg och skyddad hela kvällen. Jag fylldes av en sådan tacksamhet och var adrenalinfylld av dansen hela vägen hem!

Under söndagen hade jag en riktigt bra dialog med min mamma. Vi pratade om relationer och om hur hon hela sitt liv hade fyllt tillvaron med första bästa karl som fanns tillhanda. Den ena värre än den andra. Hon berättade hur rädd hon hade varit för att vara ensam med oss barn, och att hon hade skyllt sina dåliga relationer på att hon så desperat hade velat ha en manlig rollfigur för vår (oss barns) skull. Vi led mycket mer av alla gräl och konstiga typer hon drog hem kan jag ju säga idag. Detta gjorde mig ännu mer motiverad till att fortsätta vara singel och bygga på min självkänsla. Jag VÄGRAR låta min dotter ärva samma sjukdom som jag har fått!!!

Hon berättade också om episoder ifrån min barndom. Hur hon så många gånger hade blivit tvungen att lämna bort mig till främmande människor, och hur jag hade skrikit och varit förtvivlad då hon hade gått. Och hur symbiotisk vår relation hade varit så länge det bara var vi två. För en gång skull hade hon inte heller alla taggar utåt och försvarade sig utan kunde berätta mer detaljer. Jag sa att jag var så himla tacksam för det. Jag VET att hon gjorde så gått hon kunde och att det inte är något vi kan göra åt det nu.

Hon berättade också om en av sina män, som hon var gift med under ca 5-6 år när jag var 7- 12 år gammal. Att han såg mig som ett intellektuellt hot, trots att jag bara var ett barn! Han diskuterade med mig som en vuxen, och när han kände sig hotad brukade han säga saker som att "Du ska inte tro att du är någonting" och "Vem tror du att du är? Du är ingenting!". Men du har ju alltid varit så brådmogen, försvarade sig min mamma nu i söndags. Jag försökte förklara att det kanske var för att jag inte FICK UTRYMME att vara liten och svag och behövande! Det var ju alltid HON, min mamma, som var den behövande. Då fick ju jag lov att trösta och bekräfta henne!!!

Men jag förklarade för henne att just NU är JAG trasig, ledsen och behövande. Och det tänker jag vara tills det går över! Jag måste tillåta mig att få gå igenom detta utan att vara så himla duktig och stark hela tiden! Men det enda hon tycker är viktigt är att fasaden ser bra ut. Att vi barn har jobb och inte är kriminella eller alkoholister. Att vi mår SKIT allihopa inuti verkar inte bekomma henne det minsta! Fortfarande! (Jag måste sluta kalla mina barn duktiga hela tiden by the way....Jag vill inte medverka till att de får duktighetskomplex de också...).

Hennes enorma självcentrering irriterar mig också. Påminner mig om U. Att oavsett vilket problem JAG tar upp, så inom några minuter så pratar hon bara om hur det problemet påverkar HENNE!!! Det är väl därför jag kände mig så hemma tillsammans med U....suck.

Åkte på möte efter det att mitt ex hade hämtat barnen. Sköönt att komma iväg. Träffade mycket bekanta på mötet och det kändes SÅ HIMLA BRA INUTI! Hela vägen hem sjöng det i hjärtat. Hoppet har verkligen tänts i mitt bröst. Jag KOMMER att klara av det här! Jag och min högre makt!

När jag kom hem ringde jag min sponsor och flera av mina AA-väninnor. Blev ytterligare stärkt i att jag äntligen är på rätt väg. Tyvärr var det en av väninnorna som inte svarade. Fick höra efteråt att hon hade tagit återfall i helgen....suck. Jag älskar henne verkligen. Fan va tufft för henne! Men det fick mig att se på mina egna problem med lite distans. Det finns ANDRA som har det SÅ JOBBIGT! Plötsligt kändes mina egna problem helt överkomliga!

När jag satt där ensam i min säng i går kväll, med rena lakan och tänt ljus, så fylldes hela mitt jag av en sådan tacksamhet. En tacksamhet över att U gav mig den här möjligheten till tillväxt genom att göra slut ( jag hade inte klarat det själv), och att jag har detta fantastiska program som visar mig vägen genom livet. Att jag får en sån chans att hela mig själv. Att mitt liv är så fullt av dessa underbara kvinnor som stödjer och stärker mig. Det är få förunnat, det jag har fått! En dag vill jag ge allt detta vidare till andra kvinnor som lider. Tack Gud för allt jag har fått!

image6

Kommentarer
Postat av: Dr S

Hej där. Så att du hälsat på hos mig så jag blev nyfiken. Har inte läst här än men det ska jag göra.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback