Jag vill leva nykter!

Ja TACK Ankan för din mycket berättigade fråga. VILL jag verkligen sitta i samma bil som U ända till mötet? Utan andra människor närvarande heller (alla de andra drog sig ju ur...)?

Just då, igår, så fanns det INGENTING annat jag hellre ville. Nu på torsdag morgon så inser jag hur sjukt det är. Jag är fortfarande besatt och håller på och dribblar med mina sanningar. Jag ser det så tydligt nu. Att vara besatt innebär enligt Anonyma Alkoholisters Stora Boken, att en tanke blir större än alla andra tankar. Tanken, eller fixeringen, tar liksom plats från de andra sunda tankarna om livet. Så att jag låser upp livets flöden och min egen öppenhet inför livet. Jag blir avstängd!

Men i alla fall så gick det SÅ BRA! Att samåka med U alltså. Jag har ju varit hyfsat känslomässigt stabil ett par dagar nu. Jag har verkligen känt att mitt hat och min ilska mot U har ebbat ut. Kvar finns bara en stor kärlek och medkänsla med honom. Och den varma, kärleksfulla känslan i magen lyckades jag bevara under hela kvällen. Det kändes som att jag hade direktkontakt med min Högre Kraft.

Han är så RÄDD. Han kan gömma sig bakom all världens fallskärmshoppande, MC-bedrifter, talarmöten, mediteringsveckor osv osv, men jag ser hur rädd han är. Vi talade i princip inte alls om oss, utan höll oss till neutrala samtalsämnen på både dit- och hemresan. Han nämnde bara sin mamma lite kort i förbifarten, och jag kunde kontollera min ilska då med.

Vem är JAG att önska eller ha förväntningar på att han ska vara annorlunda än han är??? Det är ju DET som skapar min ilska! Att han inte gör/agerar som JAG vill. Att han inte klipper kontakten med sin mamma, att han inte säljer sitt hus och flyttar, att han inte bryr sig om mig alls, att han bara pratar om sig själv osv osv...

Mitt känslomässiga läge just nu är, att jag vill, och kommer att ,älska honom så länge som mina känslor GÖR det. Men jag vill inte vara tillsammans med honom (kanske inte han heller vill, det vet jag fortfarande inte...). Jag behöver lära mig att ta ansvar för MITT LIV. Inte ha förväntningar på hur HAN ska vara /göra. Och så länge som jag känner så, så är det inte lämpligt att ha en relation.

I alla fall, innan vi skildes så fick jag en otroligt underbar kram. Jag KUNDE inte låta bli att fråga om jag fick ge honom en puss också. Han har så underbart vackra läppar, och att se dem så nära mig..... Shit! Jag har INGEN chans att kunna sätta stopp känner jag nu.....Inte när han är SÅ nära.

Då frågade han om vi skulle samåka nästa onsdag också. Ja det kan vi väl, sa jag.
"Då kan du ju komma hem till mig innan, och titta på din blomma" säger han då.
Jag köpte en blomma då han fyllde år och skickade den via internet till hans blomsteraffär, så jag har aldrig sett den med egna ögon.
Men då sa jag till honom;
"Vad är det EGENTLIGEN du vill, för det är väl inte att jag sak komma och titta på en blomma?"

Och då erkände han att han egentligen ville att jag skulle komma och fika eller äta hos honom innan vi skulle åka på mötet, men att han var så rädd för att säga det. Han är så rädd för att jag ska säga nej.

På hemvägen fick jag den tanken att han aldrighör av sig på telefon eller sms, bara för att han är så rädd för att jag ska säga ifrån? (Och det planerar jag ju iof. att göra också.) Men det är HANS problem. Om han är rädd och förlorar mig på grund av den rädslan, så är det HANS problem att lösa, inte mitt.

I alla fall så sa jag JA till nästa onsdag. Förhastat va? mmmm jag vet. Jag har nog ingen barnvakt ändå nästa vecka, för prinsessan kommer ju från Tyskland på söndag. Så det kanske räddar mig. Den här gången.........

---