Jag vill leva nykter!

Jag hade en konstig dröm i torsdags natt, innan jag skulle åka bort med morsan och barnen till Göteborg.

Jag och barnen var på en Finlandsfärja. Och vi hade två hytter. Av någon anledning så hade tonårssonen egen hytt, medan Prinsessan och jag delade hytt i en annan ände av båten.

Plötsligt när vi promenerar runt där på båten, så minns jag att vi har stämt träff med morsan. En lunchträff. Färjan ska stanna någonstans en kort stund (Mariehamn?) och vi ska hoppa av där för att äta lunch.

Men jag upptäcker att det börjar bli bråttom. Jag säger till tonårssonen att han måste gå till sin hytt och göra sig i ordning. Kom till våran hytt när du är klar; ropar jag till honom innan han försvinner.

Jag och Prinsessan försöker hitta tillbaka till våran hytt. Men de har spärrat av vägarna på grund av att restaurangen redan har påbörjat sin lunchservering. Vi får ta en annan väg, byta hiss, hamnar på fel våningsplan osv osv... Till sist får vi gå igenom lek-rummet för att komma fram till våran hytt så nu är vi väldigt sena. 

Jag hittar inte den klänning jag ska ha. I hyttens fönster ser jag hur vi närmnar oss land och jag blir mer och mer stressad. Prinsessan försöker hjälpa mig med mina olika kläder som jag provar. Och den ena kombinationen är värre än den andra. Jag sliter av och på olika kläder och försöker att inte snäsa åt Prinsessan. Jag undrar var tonårssonen tagit vägen.

Till sist ser jag i fönstret att båten står stilla vid land. Vi måste sticka iväg nu. Jag tar Prinsessan i handen och springer. Vi går ut på däck utomhus. Det är vinter och jag ser att morsan och tonårssonen står i land och vinkar. Färjan har liksom ingen reling, bara en låg kant och det ligger drivor med smutsig snö över hela däcket.  

Just då börjar båten att glida iväg ut från land. Prinsessan släpper plötsligt min hand och börjar springa mot båtens låga reling. Jag ser hur hon tar ett stort hopp och jag skriker NEEEEEJ, för jag är så rädd att hon ska ramla i det svarta vattnet.  
Men hon klarar sig. Nu är det jag som börjar springa. Jag ser hur marken sakta rör sig i sidled längs relingskanten. Jag kommer aldrig hinna hoppa, tänker jag. Jag springer och springer och det känns som kroppen bara är tuggummi. Jag kommer ingenstans. Jag inser mer och mer att jag inte kommer att kunna hoppa. Morsan och barnen står tillsammans i land och väntar. Här någonstans så vaknar jag. Alldeles kallsvettig.

Mest ångest hade jag då jag insåg att Prinsessan skulle hoppa. Och då jag trodde att tonårssonen var borta. Vilken fasansfull dröm! Tolka den ni om ni kan!

SKönt att helgen med morsan inte blev som i drömmen! Men ofta drömmer jag just inför större händelser som ska inträffa. Kanske som en slags förberedelse? Vad vet jag!