Älska mej själv?

I går var jag inne i stan och hämtade ett bokpaket. Jag har beställt en hel hög med böcker som jag ska läsa i sommar. Jag ÄLSKAR böcker!
En av dem, som jag naturligtvis började läsa direkt, heter " Learning to Love Yourself - Finding your self-worth", av Sharon Wegscheider - Cruse. 

Mycket intressant läsning. Ja som jag redan misstänkte så grundas ju självkänslan redan i barndomen. Men hon påstår också att det INTE är en födslo-rättighet att få självkänsla i sin uppväxt. Hon menar att det är ett VAL vi har som vuxna. Att välja att lära oss älska oss själva och stå på egna ben.

Många av oss har ju vuxit upp med föräldrar som inte heller har haft någon självkänsla att tala om. De har ju ändå gjort sitt bästa för oss, så gott de har kunnat och förmått liksom. Så dem kan vi inte döma för vår dåliga självkänsla. Det gäller liksom att ta ansvar för att vi är vuxna nu och kan göra egna val.

Ett första steg är att släppa alla / få behandling för, alla mina beroenden. Det är ju en flykt ifrån mig själv och alla jobbiga känslor och sår som jag bär med mig.

Så nu när jag är alkoholfri (och fri från män!), så kan jag börja med nästa steg. Och det är att våga vara kvar i alla känslor som kommer upp. För det gör de! Förr eller senare.

Hittills har jag ju varit mycket i min övergivenhetsångest. Grundar sig från min barndom då jag ofta blev övergiven av min mamma. Hemsk känsla, men som sakta men säkert börjar att gå över. ( Jag får väl vara tacksam för U, som "lockade" fran de hemska känslorna....) (obs liiite ironi...)

Jag har ju bloggat förrut om att jag sällan är
arg.  Men igår när jag läste boken, och skulle riktigt känna efter, så upptäckte jag; ILSKA! 
Wow! Jag är faktiskt SKIT ARG! På U. För att han behandlat mig så här! Jag känner mig kränkt, överkörd, tagen förgiven, helt enkelt förbannad. Hur kan han lämna mig så här, när han säger att han älskar mig, och säger att han ska komma tillbaka? Det var ju faktiskt stor risk för mig! Att jag skulle ta ett återfall när jag mådde så dåligt. Han VET att jag har övergivenhetsångest! Och ALDRIG att han har ringt och undrat hur jag mår eller varit orolig för mig. På 40 dagar!!! Fan va arg jag är!

Guud va skönt att få erkänna detta! Jag är faktiskt nöjd. Jag KAN bli arg!!! Känns redan bättre faktiskt!

Nu ska jag fortsätta läsa i min bok, spela lite Bloons och Bubbles (Tack Ankan!) och ROA MIG SJÄLV!

Kommentarer
Postat av: Christina

Hittade hit via Ankan. Tack för att du delar med dig. Jag läser och läser och läser. Imponeras av dig i din beslutsamhet.

Postat av: Lillamej

Tack Christina. Även om jag skriver bara för att jag har behov av det, så uppskattar jag kommentarer!
Välkommen åter!

2007-07-03 @ 21:04:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback