Torsdag kväll...
Jag hann iväg på ett AA-möte ikväll. Trots att jag har barnen den här veckan. Tonårsgrabben satt hela kvällen vid datorn, och prinsessan lekte med grannens flicka.
Efter middagen blev jag sittandes vid middagsbordet. Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för. Då slog det mig... Sju börjar mötet, och klockan var bara halv sju. Perfekt!
Jag sa till grannen att jag hade ett ärende inne i stan. (Jag har ännu inte berättat för dem om min alkoholism...Har inte haft behov av att tala om det för dem helt enkelt...). Hon skulle hålla ett öga på flickorna.
Det var ett bra möte. Det var ett öppet möte och det var en nykomling där, samt en anhörig. Det var bra för då delar vi oftast om hur det var för oss att komma in i gemenskapen så där i början i nynykterheten.
Murre satt bredvid mig på mötet. Jag kunde känna hans doft och närhet. Jag fick anstränga mig för att koncentrera mig på vad som sades.
Efteråt blev vi kvar på parkeringen. Vi pratade om hur enormt viktigt det var för oss båda att ta det verkligen LUGNT med denna relation. Och att tala om hur det känns inuti HELA TIDEN. Att våga säga Nej, och känna/veta att den andra ändå finns kvar. Att inte behöva ringa eller sms:ssa hela tiden utan ha tillit till varandra ändå osv osv....
Kände lite sorg på hemvägen.... Jag minns så väl att U och jag gick igenom den här fasen, och se hur det gick...
När jag kom hem hade tjejerna fått för sig att de skulle sova i tält på min tomt. Så det var bara att riva ut tältet och försöka få upp det! Usch jag svor och förbannade.... Att sätta upp tält är en förbannelse, och ingen instruktion fanns det heller! Och myggen stacks hela tiden...
När tältet väl var uppe och tjejerna nattade, så slog vi vad tonårssonen och jag. Jag sa att det skulle ta 1.5 timme så skulle tjejerna vara inne i huset igen. Han trodde 2 timmar.
Efter 10 minuter stod tjejerna i köket med förlägna miner.
"Vi vill inte sova i tält mera" pep de fram.... SUCK.....ja ja..
Nu är lugnet återställt. Barnen sover lugnt (inomhus), gräshopporna spelar utanför mitt fönster och jag sitter här ensam o bloggar... Fridfullt på nåt sätt. Mitt bloggande har blivit nästan som min dagliga 10:e stegsinventering. Att få gå igenom min dag och reflektera över allt som hänt och sagts. Mycket nyttigt!
Tack för idag!
Efter middagen blev jag sittandes vid middagsbordet. Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för. Då slog det mig... Sju börjar mötet, och klockan var bara halv sju. Perfekt!
Jag sa till grannen att jag hade ett ärende inne i stan. (Jag har ännu inte berättat för dem om min alkoholism...Har inte haft behov av att tala om det för dem helt enkelt...). Hon skulle hålla ett öga på flickorna.
Det var ett bra möte. Det var ett öppet möte och det var en nykomling där, samt en anhörig. Det var bra för då delar vi oftast om hur det var för oss att komma in i gemenskapen så där i början i nynykterheten.
Murre satt bredvid mig på mötet. Jag kunde känna hans doft och närhet. Jag fick anstränga mig för att koncentrera mig på vad som sades.
Efteråt blev vi kvar på parkeringen. Vi pratade om hur enormt viktigt det var för oss båda att ta det verkligen LUGNT med denna relation. Och att tala om hur det känns inuti HELA TIDEN. Att våga säga Nej, och känna/veta att den andra ändå finns kvar. Att inte behöva ringa eller sms:ssa hela tiden utan ha tillit till varandra ändå osv osv....
Kände lite sorg på hemvägen.... Jag minns så väl att U och jag gick igenom den här fasen, och se hur det gick...
När jag kom hem hade tjejerna fått för sig att de skulle sova i tält på min tomt. Så det var bara att riva ut tältet och försöka få upp det! Usch jag svor och förbannade.... Att sätta upp tält är en förbannelse, och ingen instruktion fanns det heller! Och myggen stacks hela tiden...
När tältet väl var uppe och tjejerna nattade, så slog vi vad tonårssonen och jag. Jag sa att det skulle ta 1.5 timme så skulle tjejerna vara inne i huset igen. Han trodde 2 timmar.
Efter 10 minuter stod tjejerna i köket med förlägna miner.
"Vi vill inte sova i tält mera" pep de fram.... SUCK.....ja ja..
Nu är lugnet återställt. Barnen sover lugnt (inomhus), gräshopporna spelar utanför mitt fönster och jag sitter här ensam o bloggar... Fridfullt på nåt sätt. Mitt bloggande har blivit nästan som min dagliga 10:e stegsinventering. Att få gå igenom min dag och reflektera över allt som hänt och sagts. Mycket nyttigt!
Tack för idag!
Kommentarer
Trackback