Kom på en grej...
Jag satt och funderade här på jobbet om hur värdelös jag är på att komma ihåg människors bemärkelsedagar, nykterhetsdagar, namnsdagar och sånt.
Jag får verkligen tvinga mig själv att komma ihåg. Det kommer inte alls naturligt som för en del andra människor. I hela mitt liv har jag verkligen försökt att tvinga mig till att komma ihåg. Skrivit upp i almanackor men senare glömt att kolla den. Satt upp lappar på kylskåp och på jobbet, men ändå glömt läsa dem. Skrivit upp med bläck på handen "Glöm ej att ringa XXX och gratta", men ändå lyckats missa osv osv....
Jag har oräkneliga exempel på min glömska.
Men så satt jag o mindes en delning från förra veckans onsdags-möte. Det var en person som delade som jag VERKLIGEN ser upp till. Han har många års nykterhet och arbetar som terapeut. Han har högskolestudier i gestaltterapi bakom sig osv osv...
Han sa att han var helt värdelös som sponsor. Men att han bit för bit har blivit tvungen att acceptera att han bara är sådan! Och när han väl accepterade det, så släppte det ständiga dåliga samvetet för att han borde ha kunnat bättre.
Så har jag också börjat tänka nu. Gud har kanske någon mening med att han har skapt mig så här glömsk inför människors viktiga dagar? Ska jag lära mig att tåla misstag kanske? Eller är det männsikor i min närhet som ska lära sig tåla mina mänskliga fel och brister?
Ja inte vet jag, men nu har jag en del viktiga dagar framför mig och jag är LIVRÄDD för att missa något! Det är sponsier som ska ha medaljer, personer i min närhet som fyller år o sånt.
Jag kan bara HOPPAS att jag klarar detta. Och gör jag inte det, så är det väl någon mening med det också!
Jag har en god vän som är helt hopplös på att komma ihåg bemärkelsedagar. Och som blir så förtjust om hon någon gång lyckas minnas en födelsedag (till exempel min) att hela grattis-samtalet i princip går ut på att hon upprepade gånger glädjestrålande piper av glädje över sitt minne. Och jag bara ler och tänker tyst att det var då för väl att jag inflikade i en bisats i vårt förra samtal att det var dags för min födelsedag. Så är det varje år. Och jag älskar min kompis, för hon har så många andra fina kvaliteter och ställer upp i vått och torrt. Och det är så mycket viktigare än ett grattis om året. Så jag tror du gör helt rätt i att förlika dig med detta. Och använda mobilen eller annan påminnelse för RIKTIGT VIKTIGA dagar som ABSOLUT INTE får glömmas bort - typ ungarnas födelsedagar och julafton :D
Åh vad du e underbar Ankan! TUSEN TACK! Jag behövde verkligen få höra det där!
Och på något sätt har jag ju haft på känn, att vi alla inte KAN vara lika bra på allt! Vi har ju en sann natur inuti som vi måste försöka våga leva ut. Och jag inbillar mig att det är någon mening med att just jag är som jag är! Och att du är som du är Ankan!
Så Tack än en gång för din spegling!
Kram!
Med mig är det så här du:
Jag bryr mig faktiskt inte om att komma ihåg
några bemärkelsedagar.
Jag har inga känslor för sånt och jag har inte heller längre några skuldkänslor för det.
De som tycker att man måste fira allt kan göra
det.
Jag skiter i det.
Jag skulle bli arg på mig själv om jag var
tvungen att gå och tänka på andras bemärkelsedagar
hela tiden.
Men det är ju bara för att man är så djäkla inne i traditionerna att man inte vågar vara annorlunda.
Jag firar inget.
Ha det bra!
Och kom ihåg att detta är min uppfattning,andra
får tro vad de vill.
Moi!
coz