Kapitlet Murre är slut......
Det känns tomt och mycket sorgligt men jag KUNDE inte fortsätta min relation med Murre längre. Jag har gått och tänkt och vridit på detta under hela veckan utan att komma på någon vettig lösning.
Jag har bara känt att han har haft förväntningar på vår relation som jag inte har kunnat infria. Han har också under ett par tillfällen varit ironisk och anklagande över hur jag har prioriterat min tid.
Men jag har sagt HELA tiden att jag prioriterar mina barn först, sedan mina sponsier och andra kvinnor, SEN kommer en ev. relation!
Och sedan har vi ju faktiskt bara dejtat en handfull gånger faktiskt!
Jag åkte hem till honom idag på eftermiddagen. Vi satt på hans balkong och drack té. Jag sa precis som jag kände, att det helt enkelt inte finns plats i mitt liv för en relation just nu och att jag är ledsen för det.
Han frågade om jag inte hade några känslor kvar för honom alls.
Jag sa att jag inte direkt hade hunnit bli kär, på de dejter vi har haft, men att jag nog varit förälskad i alla fall. Men de känslorna försvann när jag började känna mig trängd.
Han undrade varför jag inte hade talat om det direkt då när jag hade känt att känslorna försvann. Då sa jag att jag INTE ville göra slut på telefon utan träffa honom och prata mellan fyra ögon.
I stort sett gick det bra att prata med honom. Under några få ögonblick var jag rädd. Jag såg att hat och anklagelser blixtrade till i honom och jag blev rädd, för jag vet ju inte hur han har brukat hantera sånt här i det förgågna. Jag sa;
"Förlåt om jag har sårat dig..."
Det slutade med att vi kramades om i hallen och önskade varandra lycka till när jag gick.
Det kändes så konstigt att gå därifrån. Stort på något sätt. Att jag står upp för mig själv så här flera dagar på raken. Jag känner hur jag växer och tar mer och mer ansvar för min tillvaro!
Nu har jag suttit i telefon heeela lördagskvällen med mina sponsier. Jag har vräkt i mig godis och faktiskt mått ganska bra!
PS) JAG ÄR FORTFARANDE SNUSFRI!
Jag har bara känt att han har haft förväntningar på vår relation som jag inte har kunnat infria. Han har också under ett par tillfällen varit ironisk och anklagande över hur jag har prioriterat min tid.
Men jag har sagt HELA tiden att jag prioriterar mina barn först, sedan mina sponsier och andra kvinnor, SEN kommer en ev. relation!
Och sedan har vi ju faktiskt bara dejtat en handfull gånger faktiskt!
Jag åkte hem till honom idag på eftermiddagen. Vi satt på hans balkong och drack té. Jag sa precis som jag kände, att det helt enkelt inte finns plats i mitt liv för en relation just nu och att jag är ledsen för det.
Han frågade om jag inte hade några känslor kvar för honom alls.
Jag sa att jag inte direkt hade hunnit bli kär, på de dejter vi har haft, men att jag nog varit förälskad i alla fall. Men de känslorna försvann när jag började känna mig trängd.
Han undrade varför jag inte hade talat om det direkt då när jag hade känt att känslorna försvann. Då sa jag att jag INTE ville göra slut på telefon utan träffa honom och prata mellan fyra ögon.
I stort sett gick det bra att prata med honom. Under några få ögonblick var jag rädd. Jag såg att hat och anklagelser blixtrade till i honom och jag blev rädd, för jag vet ju inte hur han har brukat hantera sånt här i det förgågna. Jag sa;
"Förlåt om jag har sårat dig..."
Det slutade med att vi kramades om i hallen och önskade varandra lycka till när jag gick.
Det kändes så konstigt att gå därifrån. Stort på något sätt. Att jag står upp för mig själv så här flera dagar på raken. Jag känner hur jag växer och tar mer och mer ansvar för min tillvaro!
Nu har jag suttit i telefon heeela lördagskvällen med mina sponsier. Jag har vräkt i mig godis och faktiskt mått ganska bra!
PS) JAG ÄR FORTFARANDE SNUSFRI!
Kommentarer
Postat av: Ankan
Starkt jobbat! En rakryggad kvinna. Bra att du prioriterar dig själv OCH barnen. När jag till slut klarade av att lämna Exet hade jag kommit på att jag måste vara ett föredöme för ungarna. Hur kan jag förvänta mig och hoppas på att de inte inleder relationer som är dåliga för dem, när jag inte själv gjorde det. Hur skulle jag kunna lära dem att de är värdefulla när jag själv inte anser det om mig själv? Nu gör jag det. Kram
Postat av: Lillamej
Åh TACK Ankan! Jag instämmer med varenda ord du skriver! I framtiden ska jag bli mer kräsen i mina relationer och värdera mig själv högre. Då kommer mina barn också att lära sig det (hoppas jag)....;-)
Trackback