Fas 7 - Att be om hjälp!
Ja det kändes som om jag inte kunde sjunka djupare ner i förnedring än var jag nu befann mig. Jag hade målat in mig i ett hörn, och var till sist tvungen att kapitulera.
Jag sa till företagshälsovården att jag ville boka en tid med Mr P, som var / är alkoholterapeut på företaget där jag arbetar. Men inte för att JAG behövde hjälp, utan för att jag hade en person i min personalgrupp som jag misstänkte hade alkoholproblem.
Men när jag väl satt där på tu man hand med Mr P, så sa han att "det är väl så att det egentligen är dej det handlar om?". Då brast det för mig och sanningen kom fram. Jag längtade så mycket efter att få prata med någon om hur jag mådde. Mr P ordnade en tid så att jag skulle få göra ett sk. Addistest. Det är ca 70 frågor som man ska besvara och resultatet kan utvisa om man har alkoholproblem eller inte.
Redan efter dessa möten mådde jag lite bättre. Jag tror att själva beslutet att be om hjälp, gav mig lite mer kraft. Visserligen drack jag fortfarande, men jag visste ju att OM jag behövde hjälp så skulle jag få det.
Jag minns så väl den soliga torsdagen den 1:a september 2005, då jag skulle till företagshälsovården och Mr P skulle ge mig svaret på mitt Addistest. Jag hade lämnat mitt kontor med datorn och radion på. Handväskan låg på golvet. Det såg nog ut som om jag strax skulle komma tillbaka. Det visade sig senare att det skulle dröja 5 veckor innan jag satte min fot där igen, men det visste jag inget om då.
Jag hade promenerat upp till den andra fabriksenheten, där företagshälsovården finns. Jag gick genom receptionen, trots att det var en omväg, för att hälsa på mina gamla arbetskamrater när jag ändå var där. Jag var SÅ avstängd från mina känslor!!! Stod å småpratade om ditt o datt! INGEN kunde ha anat vad som pågick i mitt inre den dagen, allra minst jag själv.
När Mr P sa "du är en solklar alkoholist", så kunde jag först inte förstå vad han sa. Jag? Alkoholist? Vad menade han? Det var då mitt inre brast. Jag trodde jag skulle dö där på fläcken när sanningen gick upp för mig. Jag kunde inte andas. Jag fick sitta med huvudet mellan knäna en bra stund. Jag bara hulkade i kramper. Fick inte fram ett ord. Mr P la sin hand på mig, det minns jag. Och gav mig näsdukar vart efter de gamla pulveriserades sönder under mina hulkanden.
Det tog 4 timmar innan jag lugnade ner mig. Men jag sa till Mr P att jag på INGA villkor ville lämna det rum som jag satt i. "För om jag reser på mig så kommer jag att rasa ihop och dö", det var jag övertygad om. Min chef kom upp med min handväska (jag såg honom inte, men de berättade det för mig).
Mr P sa att jag skulle skickas på ett behandlingshem, redan på måndag. Han frågade mig om jag visste vad AA var, men jag hade väl bara vagt hört talas om det. Jag tyckte faktiskt att de inte skulle slösa några pengar på en dyr behandling. "Ni kan väl bara ge mig ett nackskott" tyckte jag. För mig var nu livet ändå slut. Det var så jag tänkte. Allt var över. Det fanns inget liv för mig.
Till sist var de tvugna att ringa på Mr Stoneface. Han fick komma och hämta hem mig. Men först hade Mr P ett samtal med honom om vad som hade hänt. Mr Stoneface hade naturligtvis ingen aning om att jag var alkoholist (jo kattskit heller så mycket vinglas som jag hade ställt fram, och börjat dricka mer och mer demonstrativt hade jag gjort. Men det man inte VILL se det ser man inte...).
När vi kom hem gick Mr Stoneface huset runt och samlade ihop alla mina alkohol-gömmor. Jag var faktiskt ärlig. Han bar ut allt som fanns kvar och låste in det i vapenskåpet i garaget. Nyckeln skulle han ta med till jobbet (jag kan vara ganska manipulativ, och det vet han).
Ibland undrar jag hur jag överlevde den där helgen innan jag åkte på behandling. Obearbetad alkoholism i ett nötskal. Att må som en hink skit och inte ha NÅN alkohol att ta till, det är INTE lätt. Men helgen gick i alla fall och jag fick komma i väg på 4 veckors behandling.
Jag sa till företagshälsovården att jag ville boka en tid med Mr P, som var / är alkoholterapeut på företaget där jag arbetar. Men inte för att JAG behövde hjälp, utan för att jag hade en person i min personalgrupp som jag misstänkte hade alkoholproblem.
Men när jag väl satt där på tu man hand med Mr P, så sa han att "det är väl så att det egentligen är dej det handlar om?". Då brast det för mig och sanningen kom fram. Jag längtade så mycket efter att få prata med någon om hur jag mådde. Mr P ordnade en tid så att jag skulle få göra ett sk. Addistest. Det är ca 70 frågor som man ska besvara och resultatet kan utvisa om man har alkoholproblem eller inte.
Redan efter dessa möten mådde jag lite bättre. Jag tror att själva beslutet att be om hjälp, gav mig lite mer kraft. Visserligen drack jag fortfarande, men jag visste ju att OM jag behövde hjälp så skulle jag få det.
Jag minns så väl den soliga torsdagen den 1:a september 2005, då jag skulle till företagshälsovården och Mr P skulle ge mig svaret på mitt Addistest. Jag hade lämnat mitt kontor med datorn och radion på. Handväskan låg på golvet. Det såg nog ut som om jag strax skulle komma tillbaka. Det visade sig senare att det skulle dröja 5 veckor innan jag satte min fot där igen, men det visste jag inget om då.
Jag hade promenerat upp till den andra fabriksenheten, där företagshälsovården finns. Jag gick genom receptionen, trots att det var en omväg, för att hälsa på mina gamla arbetskamrater när jag ändå var där. Jag var SÅ avstängd från mina känslor!!! Stod å småpratade om ditt o datt! INGEN kunde ha anat vad som pågick i mitt inre den dagen, allra minst jag själv.
När Mr P sa "du är en solklar alkoholist", så kunde jag först inte förstå vad han sa. Jag? Alkoholist? Vad menade han? Det var då mitt inre brast. Jag trodde jag skulle dö där på fläcken när sanningen gick upp för mig. Jag kunde inte andas. Jag fick sitta med huvudet mellan knäna en bra stund. Jag bara hulkade i kramper. Fick inte fram ett ord. Mr P la sin hand på mig, det minns jag. Och gav mig näsdukar vart efter de gamla pulveriserades sönder under mina hulkanden.
Det tog 4 timmar innan jag lugnade ner mig. Men jag sa till Mr P att jag på INGA villkor ville lämna det rum som jag satt i. "För om jag reser på mig så kommer jag att rasa ihop och dö", det var jag övertygad om. Min chef kom upp med min handväska (jag såg honom inte, men de berättade det för mig).
Mr P sa att jag skulle skickas på ett behandlingshem, redan på måndag. Han frågade mig om jag visste vad AA var, men jag hade väl bara vagt hört talas om det. Jag tyckte faktiskt att de inte skulle slösa några pengar på en dyr behandling. "Ni kan väl bara ge mig ett nackskott" tyckte jag. För mig var nu livet ändå slut. Det var så jag tänkte. Allt var över. Det fanns inget liv för mig.
Till sist var de tvugna att ringa på Mr Stoneface. Han fick komma och hämta hem mig. Men först hade Mr P ett samtal med honom om vad som hade hänt. Mr Stoneface hade naturligtvis ingen aning om att jag var alkoholist (jo kattskit heller så mycket vinglas som jag hade ställt fram, och börjat dricka mer och mer demonstrativt hade jag gjort. Men det man inte VILL se det ser man inte...).
När vi kom hem gick Mr Stoneface huset runt och samlade ihop alla mina alkohol-gömmor. Jag var faktiskt ärlig. Han bar ut allt som fanns kvar och låste in det i vapenskåpet i garaget. Nyckeln skulle han ta med till jobbet (jag kan vara ganska manipulativ, och det vet han).
Ibland undrar jag hur jag överlevde den där helgen innan jag åkte på behandling. Obearbetad alkoholism i ett nötskal. Att må som en hink skit och inte ha NÅN alkohol att ta till, det är INTE lätt. Men helgen gick i alla fall och jag fick komma i väg på 4 veckors behandling.
Kommentarer
Postat av: Micke
Minns när jag satt i min krachade bil och bara inser att nu får det vara slut!
Ringer min chef och erkänner mig som narkoman.. HJÄLP MIG..! Och hjälp fick jag! Kom hem efter ett par dagar o rensade lägenheten på allt med hjälp av brorsan, sen började mitt nya liv!
Stor kram på dig!
Trackback