Jag vill leva nykter!

Idag börjar det kännas att jag närmar mig slutet på min eftervård. Redan nu känns det lite sorgligt. Jag kommer att sakna grabbarna! Det är bara 2 gånger kvar.....

U kom fram och ville kramas och det kändes så gott, så gott..... Jag HAR saknat honom.

Jag delade om min stress hemma med att hinna med allt som jag vill hinna med. Om min knäppa morsa som bara tränger sig på mig. Ju mer jag vill dra mig undan, desto mer "på" blir hon.
I söndags "våldgästade" hon och hennes sambo. Bara satt där i soffan när jag kom hem från MC övningen. Fy fan va inkräktad jag kände mig!
Hon stack åt mig en tusenlapp, som om jag skulle köpas. Kommer med mutor i form av stora chokladkakor, godis till barnen, flera blomkrukor, saft o sylt till frysen osv osv....SKITJOBBIG! Kan hon inte bara låta mej VARA!!!

Sen delade jag om min ekonomi, eller brist på ekonomi snarare. Efteråt sa U som vanligt "Du vet vad jag har sagt!". Med det menar han, att jag alltid får låna pengar av honom om jag behöver. Och det har jag utnyttjat förr. Men vad hjälper det i längden??? De pengarna måste ju ändå tas någonstans ifrån så småningom. Jag bara skjuter problemet framåt en månad...

Efteråt, när alla hade åkt, så pratade vi, U och jag. Han sa att han hade blivit jublande glad av att det var slut mellan mig och Murre. Att hoppet hade tänts igen. Att det kanske kunde bli vi två igen en dag.

Jag sa att jag fortfarande har noll tillit till en relation med honom. Att det bara behövdes några dagar utan ett telefonsamtal från honom, för att jag skulle få katastroftankar om att vara ute i kylan igen.

Det kommer att ta lång, lång tid för mig att kunna lita på honom igen. JA jag älskar honom fortfarande. Det gör jag. Det vet jag. Men jag är SÅ RÄDD.

Jag behöver ha mitt eget liv som stadig grund att stå på, för att våga mig in i en relation igen. Känna att oavsett vad som händer så har jag mej själv, och mitt liv att falla tillbaka på. Jag måste vårda mina intressen, mina vänner, mina "livslustar" och mitt tillfrisknande så att jag vågar ta risken att bli sårad igen.

För jag tror att om att man ska våga älska på riktigt, så innebär det alltid en risk att bli sårad och lämnad. Att våga vara sårbar. Det är aldrig riktigt, riktig säkert, och det är DET som skapar den ömsesidiga respekten för varandra, att man måste vårda sin relation, vara rädd om varandra liksom. Det är dit jag vill nå....

Innan vi skildes så pussades vi. Först en gång...fy fabian va mysigt....sen några gånger till...För att det var så otroligt gott...Vilken underbar, underbar mun han har, min U.

Åhhhhhh hur ska jag VÅGA lita på honom igen....suck  suck jubel suck.....

---