Att be om hjälp.......
Ofta, då när jag fortfarande drack, och hade alla prestationsångestar och fasader kvar, så kunde jag strunta i att göra en sak, bara för att det skulle innebära att jag måste be någon om hjälp. Sjukt va?
I går klev jag över en sådan gräns. Jag bad U om hjälp. Först hade jag frågat Mr Stoneface, som ju också har dragkrok på sin bil, men han och barnen skulle till svärmor. Sedan hade jag inget annat val än att fråga U.
VARFÖR är det så jobbigt att be honom om hjälp? Jag tror att det har att göra med min stolthet. Han har så klart och tydligt och länge visat att jag inte är önskvärd i hans liv. Att då BE honom om något blir ett hårt slag mot min stolthet. Men han sa ja.
Han dök upp redan strax efter nio i går morse. Han var en ängel. Han var hjälpsam, artig, lyhörd, men ändå inte tystlåten utan bubblade på som vanligt. Guud va länge sedan vi hade det så trevligt.
Jag betonade i ett läge, att vi inte hade någon relation. Han, jag minns inte varför, talade om alla sina karaktärsdefekter som han hade upptäckt i sitt 4:e steg. Då sa jag;
"Det är just därför jag inte vill ha en relation med dig".
Han kommentarade aldrig det jag sagt, utan bytte samtalsämne.
Han frågade heller aldrig om mitt dejtande, och jag sa inget heller.
Så nu står det gipsskivor, tapetprover och laminatgolv i mitt sovrum. TACK U!
Nästa vecka när jag har barnen så har jag möjlighet att fortsätta renovera mitt sovrum.
På kvällen samåkte vi till ett möte i en annan stad, U och jag. Och det var på hemvägen som hans ton plötsligt ändrades igen. Han har en egenhet att låta så jävla arg, för en skitsak (tyckte jag). Jag blev så upprörd! Nu när han hade varit snäll hela dagen så skulle det avslutas på det här sättet???
Och det var något skitsak! Faktiskt! Jag blev tårögd och skrek till honom;
"Måste du vara så jävla arg!!!!"
Men då sa han faktiskt förlåt. Han var upprörd över en helt annan sak som inte hade med mig att göra. Men tänkt att han UPPTÄCKTE det? Och kunde säga FÖRLÅT? Det kanske har hänt en del i honom i alla fall......?
Idag ska jag på eftervården, men U kommer inte att vara där. Han skulle på någon MC-träff söderöver.
Och tänk.... Det känns inte som det spelar så stor roll längre. Om han är där eller inte. Känns lite befriande faktiskt. Kanske, kanske att mitt EGET LIV snart börjar bli det som är viktigast? Och inte var U är eller inte är....
De där stegen du nämner... jag är inte insatt i vad de står för. Kan man läsa det någonstans? Har du bloggat om det så har jag missat det.
Tänk, du verkade behålla din sinnesro och när du höll på att tappa den så sa du ifrån (gav tillbaka honom ansvaret). Var det så eller tolkar jag fel? Det verkar i a f som du klarar dig SÅÅ bra. Jag blir så glad! Kram
Har också svårt att be folk om hjälp, har hjälpt folk i hela mitt liv, men jag ber aldrig om det själv om det inte är "panik".
Min nykterhet har jag inga problem att hålla, det är småsakerna i vardagen som jag inte kan be om hjälp med... Tror att jag nånstans inte vill känna att jag utnyttjar andra människor, även om det bara är att be om lift med nån, även om vi ska till samma plats!
Får önska dig en fin dag!! Kram på dig!